marysoul

Kl är två, och de senaste 2,5 timmarna har jag tvättat, bakat bröd (som är klara om 15 min, MUMS!!!), lagat lunch, skruvat isär en stor dubbelsäng och ställt undan den och madrasserna, dammsugit, plockat undan massa skit överallt, skrivit handla-lista mm.
Det jag ska göra nu är att tjata lite till på Fredrik (som suttit och kollat på tv under tiden jag gjort allt annat) att han ska gå till nelins och handla lite grejer som jag behöver så jag kan sätta igång med nästa projekt. En köttgryta. Sen ska jag bråka på honom att han ska bära ner saker i källaren (som jag bad honom göra för ett par veckor sen).

Men det jag inte förstår, är att det verkar vara så i de flesta förhållanden, att männen lever kvar på stenåldern, och i deras värld så behöver man inte bry sig om hushållssysslor, utan det är sånt vi kvinnor älskar att göra, och gör för att vi tycker att det är så himla kul. Det är skittråkigt för killarna att göra det, men dom verkar aldrig förstå att det är minst lika jävla tråkigt för oss, som gör det jämt. Alltså ännu tråkigare till å me.
Visst, Fredrik jobbar jättemycket, och är jätteduktig. Jag är sjukskriven och gör inte så mycket. Alltså tycker jag det är okej att ta den större delen av det som ska göras hemma. Men samtidigt så var det ju exakt så här när jag gick i skolan och hade flera jobb på sidan om. Och när jag hade tre jobb och fredrik pluggade två förmiddagar i veckan så vad det ändå jag som fixade allt. Så därför tycker inte jag att det riktigt duger med förklaringen att jag faktiskt inte jobbar heller... Sen så är jag ju sjukskriven av en anledning, och jag börjar få sjukt ont i ryggen och svanken, och det kanske inte direkt blir bättre av att göra allt skitjobb själv heller...

Vi köpte tex en tvättmaskin för drygt en månad sen. De tre första dagarna hade jag tvättat ikapp all tvätt vi hade, tror det var ca 12 maskiner. Sen dess har jag tvättat ett par ggr i veckan. Fredrik har aldrig tvättat, aldrig hängt upp tvätten, och aldrig vikt in i garderoben sen vi köpte den.

Så eftersom mitt tjat inte funkar, och de heller inte funkar att be snällt (vilket ens inte ska behöva göras, eftersom jag ser själv att saker behöver fixas, då borde ju han också kunna se att det finns saker att göra. Eller?) Städschema har jag testat. Ja, typ allt. Och nu finns inget tålamod kvar, så på sista tiden blir det bara skrik, och då blir det tvärtomeffekt, och jag är den som är elak och dum i huvet. "Be snällt så hjälper jag till". Men nej, det funkade ju inte heller. Men iaf. Nästa steg är att jag börjar handla åt mig själv, laga mat åt mig själv, diska, städa och tvätta åt mig själv. Så kan han sitta där i sina smutsiga kläder och tugga på okokta makaroner i sitt dammiga hörn i rummet.

Och med tanke på att jag gör allt det där för honom sen tre år tillbaka, kan man ju tycka att det inte är så mycket begärt att gå ut med Bengt en eller två gånger per vecka. Men icke. Han gick ut och kissade med honom för en vecka sen, jag hann inte fylla en kastrull med vatten innan dom kom tillbaka in igen. På riktigt alltså. Så snabbt gick det. Wow. Han fick kissa en gång precis utanför dörren. Det räcker nog! Eftersom jag inte tog hand om Nero medans han bodde här, och jag ville inte ha Nero, men jag var ute med hundarna själv flera timmar varje dag då. Men Fredrik kan inte släppa att jag tog hem Bengt utan att jag fick, så han kör fortfarande med att Bengt inte var välkommen. Men det är fan det enda jag gjort sen vi blev tillsammans, som innebär att jag bara gjort det för min egen skull. Allt annat gör jag för oss. Men Bengt var för MIG. Och jag ångrar inte en sekund, och Bengt är fan bland det bästa som hänt mig. Han stannar. No matter what. Och det tycker jag Fredrik får acceptera, eftersom jag ställer upp så mkt på honom och gör allt för honom. 

Nu har jag lättat mitt hjärta och fått ur mig alla aggressioner. Det behövdes, för fan vad irriterad jag vart idag. Fredrik är helt jävla underbar och världens bästa kille. Men det förstör så jävla mycket att jag inte får hjälp, för det leder till så jävla mycket onödiga aggressioner och bråk. Plus att jag har mått jävligt illa hela dan också, och gjort allt det här ändå. Nu piper brödet. Så nu ska ja ta mig en god macka, och se om han märker att jag gjort allt det här och kanske säger tack iaf!

Summan av mitt inlägg är iaf att män är världelösa på att tänka på någon annan än sig själv verkar det som, jag vet att Fredrik inte är ensam. Det verkar tyvärr vara en folksjukdom som bara drabbar det manliga könet.
Dock är pappa världens bästa och snällaste. Mot mig iaf :) Jag hoppas han inte är dum mot mamma å inte hjälper till!