marysoul

Jag har ont i magen. Dels för vi åt pizza hos mamma å pappa efter avslutat födelsedagskalas, Jossan fyllde idag å Marcus förra helgen så de blev gemensamt kalas idag. Pizzan hade simmat i tabasco och efter en tugga hade av den hade ja ont i magen. Men största anledningen är att ja har massa företags-trassel och sen ska ja typ NU bestämma om Sune ska gå på dagis eller inte. I så fall börjar han 2010-01-12. Väldigt snart alltså.

+ han får komma iväg och leka me andra barn på ett annat sätt än när vi är å leker.
+ jag kan jobba mera
+ jag kan nog ta mig råd att en helg i månaden då han e hos fredrik vara helt ledig både från jobb och sune, och på så sätt kunna lyxa me en lång rofylld dusch, slappna av, träna, tänka lite på mig själv.
+ lite mer rutiner
+ slipper låsa mamma å pappa på samma sätt varannan helg eftersom sune är där då
...kommer fan inte på några egentliga plus för sune, de handlar ju mest om mig..

- jag får inte vårdnadsbidraget som ja idag får på 3000kr (vilket man får om man skippar vanlig barnomsorg å fixar de själv, hur bra som helst)
- mycke mindre tid med sune, mer jobb, typ samma pengar
- sjuk betydligt mer, speciellt sune

Om man tänker att Sune blir 100 år. Då är det 3% av hans liv jag faktiskt har möjlighet att vara hemma med honom, extremt lite tid. Och eftersom nästan två av dom tre procenten redan är förbi har jag en procent kvar, EN PROCENT, de e jättelite tid som ja faktiskt har möjlighet att va med min älskade unge. Och jag har privilegiet att få pengar för att vara hemma med honom, vi lever i ett så otroligt bra land. (Så om du inte redan ger pengar till bättre behövande varje månad som kompensation för hur jävla bra vi har de, GÖR DE!!!) Men ska jag alltså tacka nej till dessa pengar varje månad för att jobba mer och träffa Sune mindre? Det känns helt ologiskt för mig. Samtidigt som de så klart kommer bli skitroligt för honom på dagis, han kommer lära sig mycke. Men det är absolut inget som skadar eller blir dåligt av att han inte börjar förrän han är tre. Tre har alltid vart min gräns med dagis, har alltid tänkt att har ja möjlighet så ska han va me mig tills dess. Men nu när han fått plats och min ekonomi är som en påse skit så blir de svårt. Men de kommer inte bli direkt bättre ekonomiskt, men ja kommer kunna få lite mer tid för mig själv att hämta energi. Men samtidigt så klarar ja mig ju nu...

Nån som har nåt vettigt råd? Men ingen jävla dagis-propaganda för ja e faktiskt inte för dagis i så här tidig ålder om man har ett val... Inte dåligt såklart, men ja tycker ju att har man möjlighet att spendera mer tid me sitt barn dessa ynka tre procent av livet tycker jag man ska ta tillvara på det.

Sune är ju världens mysigaste och snällaste unge, han är trygg glad och hur lätt som helst. På dagis kommer han lära sig massa bra saker, men också mycke dåligt. Ja tror inte att en fröken på typ femton ungar kan ge honom den kärlek å närhet han behöver och är van vid. Tror att så här små kiddos behöver mer än så.

Natten kommer gå åt till å fundera. För imårrn måste svaret in om ja inte ska mista platsen. Puuuuh.